Den här veckan har Miette för med mig överallt. Hon har följt med på badmintontävling, roat mig framför en mysig kvällsbrasa och hållt mig sällskap på väg till jobb. Jag är helt fast, det är ett bra mönster och jag tycker att det är riktigt rolig stickning. Tack vare det har jag kommit en bra bit, och det känns som att slutet närmar sig allt för fort.
Jag åker väldigt mycket kollektivt; åka jag någonstans så blir det oftast med buss eller tåg. Varje dag till jobbet tar jag både buss och sedan tågt. Det ger tid till stickning, och den måste givetvis utnyttjas! I fredags satt jag som vanligt på tågstationen och stickade och väntade på mitt tåg, när en kvinna och hennes barn kom bort till bänken där jag satt. Kvinnan slog sig ner bredvid mig, barnet satt i sin vagn framför henne. Barnet, gissningsvis runt två år, sträckte sig efter min stickning och såg helt förtrollad ut av garnet och stickorna som rörde sig. Mamman sa till henne att det var mitt, men den lilla flickan fortsatte att titta längtansfullt. Jag tycker mycket om barn, och kunde inte neka denna lilla flicka det hon ville ha. Så fram till den stund då jag var tvungen att hoppa ombord på mitt tåg fick hon hålla i nystanet medan jag fortsatte att sticka. Flickan var glad, och jag blev glad över att stickningen kunde sprida den glädjen. Den glädje man kan se i andras ögon över något man själv offrar något litet för, är en helt fantastisk känsla! Det är så enkelt att både sprida till och ta emot glädje från sin omgivning, om man bara är öppen; och stickningen är en god hjälp på vägen att få kontakt med omgivningen. Jag tror på öppenhet och glädje; det är så enkelt men betyder så mycket.
Ha en underbar vecka och njut av att dela med er och ta emot all den glädje och värme som finns! Många kramar till er alla!
