Igår hände något fruktansvärt på en helt vanlig, svensk skola. Två personer dödades och två skadades allvarligt när en ung man besinningslöst slog med svärd omkring sig. Vi kommer aldrig få reda på varför, vad det var som drev denna unga man till en så fruktansvärd handling, då polisen var tvungen att skjuta honom för att få stopp på det hela.
Det måste vara en helt ofattbar situation för alla inblandade. Jag lider med de sörjande och drabbade, och jag är själv orolig. Var tar all logik vägen när våra skolor drabbas av våldsdåd? Hur långt ska det gå innan vi får bukt med problemen kring allt mer våldsamma och utsatta ungdomar?
Jag minns hur jag kände efter skolskjutningen i Finland 2007, då jag var 11 år. Jag kände givetvis till skolskjutningar som skett i USA sedan tidigare, men det kändes så avlägset. Att något sådant hände i Finland, så nära oss både geografiskt och kulturellt kändes väldigt skrämmande. Hur länge skulle det dröja innan det hände oss? Den känslan har jag fortfarande kvar.
Idag går jag inte längre i skolan; men jag har två yngre bröder som båda går i grundskolan. Även om det är i södra Sverige, långt från Trollhättan så är det obehagligt. Jag är inte bara orolig för mina egna bröder, utan för alla barn på Sveriges skolor.
Skolan finns för att lära barnen multiplikationstabellen, stavning, grammatik och mycket mer, men till stor del handlar det också om att lära barnen och ungdomarna om livet och ge dem trygghet. De ska lära sig om glädje, trygghet och hur man tar hand om varandra; inte om hur man sörjer en vän som bara var på skolan som vanligt. Jag drömmer om svenska skolan som en glädjens skola, men idag är det sorgens skola när vi alla sörjer denna tragiska händelse.
All medkänsla till offren och de som sörjer dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar